Saknad

Jag drömde i natt att mitt ex skickade mig ett litet paket. I det paketet så låg en Whyred-tisha (jätteful, stilen var mycket Edvard Munch), en annan liten present som var helt underbar, men som jag tyvärr inte minns vad det var. Säkert nåt med Lilla Prinsen eller nåt, han var bra på såna saker jag tycker mycket om. Sen så låg det också ett brev däri.

Det stod att han hoppades att jag mådde bra och att det själv var sådär. Han skulle nämligen blivit pappa men hans flickvän hade precis förlorat barnet och han var jätteledsen. För mig kom det som en total nyhet och det kändes sådär, speciellt eftersom jag gått omkring och verkligen velat ha honom tillbaka halva julen (på riktigt nu alltså, och således också i drömmen).

Sådär som det kan bli i drömmar så var han helt plötsligt hos mig och han grät och var jätteledsen. Jag fick trösta och krama och bara finnas där och säga fina ord och tomma fraser. Vet liksom inte riktigt vad man säger heller, i såna situationer.

Så, när jag vaknade så tänkte jag, att eftersom drömmen var så verklig, att det kanske var ett tecken. Tänkte att jag skulle ringa eller messa och åtminstone höra hur det var. Kanske så skulle han säga att "fan vad konstigt, jag mår faktiskt inte så bra just nu, jag och "hon" har precis gjort slut" eller nåt. Sen är jag omgiven av fina vänner här borta i Västra Götaland som lyssnar på mig och tar mig på allvar när jag obsessar klockan sju på morgonen om verkliga drömmar och förlorade barn. Så, jag slängde iväg ett mess som var ganska så neutralt men personligt, trots att det jag helst av allt ville säga var i stil med "är du singel nu igen, ska vi gå på date när jag kommer hem, du måste få se hur stor jag har blivit nu och jag är inte så liten och dum som då, du ska få se, vi är perfekta för varann nu".

Så ringde han nu på kvällen. Telefonen hade legat pinsamt tyst hela dagen, hoppades att han satt hemma och skrev meddelande efter meddelande och sen raderade det igen, för att försöka säga att det har skitit sig nu, jag är ensam igen. Men, han ringde och han lät glad och han mådde bra tack, hur mår du. Och jag glömde såklart säga allt som skulle påvisa hur bra jag blivit på att vara vuxen nu, att jag lagat middag två dagar på raken, bara goda italienska grejer, till tonerna av Springsteen. Och att jag är bäst i klassen på logistik. Och att jag kanske kanske kanske har en lärare som kanske kanske kan hooka mig med ett jobb inom klädproduktion.

Jag glömde liksom allt det. För han sa ju att allt var bra, att de letar efter nåt större tillsammans. Att han snart ska till Frankrike igen, att jag var rolig som var så orolig bara för en dröm. Jag berättade om drömmen och han skrattade ännu mer, och speciellt när jag sade att jag åtminstone hade hoppats att han drömt om att skicka mig en ful t-shirt. Det hade ju varit så fint om det hade klaffat.

Sen pratade vi som vi alltid gör, om saker som kanske bara han och jag förstår. Jag vet inte. Att han klippt skägget då det fastnade för mycket ostsmulor i det. Om en notis i Metro om ett butiksrån i Södertälje som gick snett då personalen skrämde iväg rånaren genom att kasta nycklar på honom. Om Morbiermannen som alltid vill prova nya ostar men i slutet ändå alltid köper just Morbier. Att jag blivit arg på en gästföreläsare i kvalitet som hade foton på antika byggnadsverk och ifrågasatte om det var bra kvalitet och om vi visste vad det var (akvedukten Pont du Gard utanför Nîmes i Frankrike och de tre pyramiderna i Ghisa, Egypten). När han sedan inte själv kunde ge konkreta svar på vad det faktiskt var så tog jag det mycket personligt. Ja. Och det är väl klart han förstår sånt. Han var mig ju som allra närmast när det var hela mitt liv, alla antika årtal och byggnader. Han har levt med mig och igenom en hel B-uppsats om Trajanus- och Marcus Aureliuskolonnerna i Rom. Det säger en hel del.

Vi sa att vi ska ses en hel dag när jag kommer hem. Och jag hoppas så att det blir så. Att få bli sedd av honom igen, för han ser mig ju som jag alltid varit och inte som jag vill bli sedd. Ibland kan det vara jättejobbigt och jag kan till och med bli tårögd av obekvämhet, att det blir för granskande. Men nu så hoppas jag att han verkligen kommer att se mig. Hoppas hoppas hoppas. För jag tror att jag är ganska så bra nu faktiskt. Tror att vi skulle få det fint ihop med böcker, träbänkar, viner, ostar, resor, skoj och trams. Det som jag inte riktigt hade vett eller lugn eller mognad eller hjärta för att uppskatta och älska då, när det begav sig.

Vi får se. I'll keep you posted.