Illamående

Jag har inte orkat/ hunnit skriva på länge. Lite för att jag helt enkelt inte haft tid och lite för att jag inte haft lust och lite för att det inte funnits något att skriva om.

För att sammanfatta mitt liv de senaste veckorna i några korta ord;

trötthet
skrivkramp
Rodebjer
lägenhet
Hope
ingen lägenhet
inget Hope
Velvet
njutning och närhet
skedsovning
Domaine Lalande
sömn
The Tudors
Nicco
Tove
Selvarossa
lösgodisfrossa
reseplanering
Vogue UK
uttråkning
Born In The USA
Fab 5
självförakt
Color Me Badd-fest
2 Days in Paris
Pedro
tristess
solsken
Axel
löpband
The Knife
prestationsångest
Parislängtan
PMS

Det låter inte så kul och det har varit rätt upp och ner. Samtidigt som jag har lust att skriva av mig här så har jag en enorm distans till bloggandet, jag föraktar idioter som utan självdistans lägger upp sina patetiska liv i små korta, fullständigt makabert illa skrivna och felstavade inlägg, där de dissar till höger och vänster och brottas med liknelser och ordspråk som de inte ens förstår betydelserna av. Jag vill gärna tänka att jag har fler kanaler att kommunicera genom, fler vänner som gärna lyssnar, en dagbok.. Något som kan bespara omvärlden från att ta del av mina humörsvängningar och sorgliga "hissar och dissar" eller vad det kan vara. Jag vill ju mest av allt kunna bidra med nåt lite trevligt, kanske ett leende eller enbart en kort uppdatering. Jag vet ju inte ens längre om de som läser känner mig, eller om det finns folk som hittat hit på eget bevåg. Och en sista grej, jag kommer aldrig att avsluta mina inlägg med "over and out" eller (ännu värre) "över och ut". Fy fan.

Ville mest säga att jag lever. För er som lusläste den deprimerande ordlistan ovan och undrar om Pedro så kan jag bara meddela att när man är som minst beredd så står han på pendeltåget mot Årstaberg och är vackrare än någonsin. Vi kramades hej, pratade och såg varandra i ögonen. När han gick av ville jag bara kräkas men tåget var väldigt fullt och det fanns inte ens utrymme för ett hysteriskt utbrott med tårar och ett långt terapeutiskt telefonsamtal till någon.

Om ni sett reklamen för.. Becel tror jag det är, där alla går omkring med sitt hjärta i famnen (vitsen med reklamen är att alla skulle ta bättre hand om sitt hjärta om man såg det varje dag) så kändes mitt hjärta som det där lilla smutsiga och slitna med luddet lite utanför. Det gör fan fortfarande lite ont. Kommer det nånsin sluta? Ja, kanske när vi ses och jag har vunnit. Haha. Än så länge vinner ju han gång på gång. Men jag var rätt snygg idag, så därför gjorde det inte så mycket ont. Tro mig, det har gjort mycket ondare, många gånger.

Nu ska jag trösta mig med Harper's Bazaar, ELLE UK, L'Uomo Vogue Italia, Vogue UK, Bon, en hel flaska Selvarossa, ett halvt kilo lösgodis och ett fullt paket Slim Menthol. How's that for a Saturday evening.

Synd på clownbyxorna, annars hade det nästan varit jag. Nästan.
Står hon på Akropolis? Ser typ ut så..