Illamående

Jag har inte orkat/ hunnit skriva på länge. Lite för att jag helt enkelt inte haft tid och lite för att jag inte haft lust och lite för att det inte funnits något att skriva om.

För att sammanfatta mitt liv de senaste veckorna i några korta ord;

trötthet
skrivkramp
Rodebjer
lägenhet
Hope
ingen lägenhet
inget Hope
Velvet
njutning och närhet
skedsovning
Domaine Lalande
sömn
The Tudors
Nicco
Tove
Selvarossa
lösgodisfrossa
reseplanering
Vogue UK
uttråkning
Born In The USA
Fab 5
självförakt
Color Me Badd-fest
2 Days in Paris
Pedro
tristess
solsken
Axel
löpband
The Knife
prestationsångest
Parislängtan
PMS

Det låter inte så kul och det har varit rätt upp och ner. Samtidigt som jag har lust att skriva av mig här så har jag en enorm distans till bloggandet, jag föraktar idioter som utan självdistans lägger upp sina patetiska liv i små korta, fullständigt makabert illa skrivna och felstavade inlägg, där de dissar till höger och vänster och brottas med liknelser och ordspråk som de inte ens förstår betydelserna av. Jag vill gärna tänka att jag har fler kanaler att kommunicera genom, fler vänner som gärna lyssnar, en dagbok.. Något som kan bespara omvärlden från att ta del av mina humörsvängningar och sorgliga "hissar och dissar" eller vad det kan vara. Jag vill ju mest av allt kunna bidra med nåt lite trevligt, kanske ett leende eller enbart en kort uppdatering. Jag vet ju inte ens längre om de som läser känner mig, eller om det finns folk som hittat hit på eget bevåg. Och en sista grej, jag kommer aldrig att avsluta mina inlägg med "over and out" eller (ännu värre) "över och ut". Fy fan.

Ville mest säga att jag lever. För er som lusläste den deprimerande ordlistan ovan och undrar om Pedro så kan jag bara meddela att när man är som minst beredd så står han på pendeltåget mot Årstaberg och är vackrare än någonsin. Vi kramades hej, pratade och såg varandra i ögonen. När han gick av ville jag bara kräkas men tåget var väldigt fullt och det fanns inte ens utrymme för ett hysteriskt utbrott med tårar och ett långt terapeutiskt telefonsamtal till någon.

Om ni sett reklamen för.. Becel tror jag det är, där alla går omkring med sitt hjärta i famnen (vitsen med reklamen är att alla skulle ta bättre hand om sitt hjärta om man såg det varje dag) så kändes mitt hjärta som det där lilla smutsiga och slitna med luddet lite utanför. Det gör fan fortfarande lite ont. Kommer det nånsin sluta? Ja, kanske när vi ses och jag har vunnit. Haha. Än så länge vinner ju han gång på gång. Men jag var rätt snygg idag, så därför gjorde det inte så mycket ont. Tro mig, det har gjort mycket ondare, många gånger.

Nu ska jag trösta mig med Harper's Bazaar, ELLE UK, L'Uomo Vogue Italia, Vogue UK, Bon, en hel flaska Selvarossa, ett halvt kilo lösgodis och ett fullt paket Slim Menthol. How's that for a Saturday evening.

Synd på clownbyxorna, annars hade det nästan varit jag. Nästan.
Står hon på Akropolis? Ser typ ut så..

Finita

I can barely speak. I am so tired. Five crazy hectic days in Copenhagen, selling Minimarket and being my fabulous self is tiring. Today, the first day at the new job, trying to be charming and cute and efficient. Plus, I have just been to my first of many evening french classes.
Je suis trop fatiguée.

I have to go to bed. If I am lucky I'll sleep for a good ten hours.

I'll call all of you when I have the energy to talk.

A chubby day

Today is what we Swedes call "fettisdagen". It's the fatto Tuesday. We celebrate by eating the semla, a traditional pastry with whipped cream and a marzipan core. Old people tend to soak it in warm milk but since my generation has unlimited access to fresh semlas we don't need warm milk to soften up a stale semla like in the olden days. Yukk.

Of course it was the perfect timing for me to sign up for the local gym, doing 40 mins of running and some muscle pumpling, to return home to a much awaited semla. I also made my Dad laugh, when exiting the gym to meet him up by the car (yeah, he's doing aerobics or something like it I think) and he say my face, dripping with sweat and kinda pink-reddish. He said he'd never seen me looking so red. Well well. We'll see who's laughing in a month's time!

Tomorrow I'm finally off to Copenhagen for the fashion fair. I am really looking forward to it now, today I was in the office trying on outfits and getting all the necessary info. I've been incredibly stressed these days since I don't react well to the unknown (i.e. a trip to Cph and fair working), nor work well under disorder. I didn't know exactly when we were to leave, nor what I was supposed to wear/do etc. Now, I feel updated and at ease. I'm already looking forward to the sales meeting with a Florentine buyer, I will wear the tight dress that day, hah. We also have a Wood Wood thing one evening, a party and a dinner, plus I'll meet up with an old Danish friend from Florence. Sweet!

Will post pics when I get back. Enjoy the semlas! Happy fatty Tuesday!

Why..

..can't I have Karl as my godfather? We'd be so stylish and chic together. I wish he'd teach me how to draw. I'd never be caught smiling on photos ever, and for the first time in my life, people wouldn't mention it. I know of no one with more integrity than my pretence godfather.


..can't I be best friends with Charlotte? She is so cool and seems like such an inspiration. She's also born the same day as myself, but 10 years before me. Can you imagine the party we'd throw for our 30's/40's? You wouldn't want to miss it for the world.


..can't my best gay friend be Marc? Or Tom for that matter? Me and Marc would constantly be caught out in chic Parisian brasseries, sipping red wine and Martinis and oogling young French boys. Did I mention that in my fantasy we'd also smoke inside, it'd still be allowed. Only blue Galouises of course. I'd wear impossibly high heels and a big fur. My hair would look incredibly glossy. He'd be my secret best friend crush and the one I'd always hope to grow old with.


Me and Tom would sunbathe in the roof terrace pool area of a chic Miami hotel, he'd wear Speedos (always black) and we'd drink Martinis and oogle young strong tanned american boys. At night we'd throw fabulous soirées at our beach house, I'd wear a Gucci green slippery silk dress and Tom a black linen suit.


..can't Audrey be my mother? Imagine inheriting her genes and natural grace. Wouldn't that be something. I'd be a schooled ballerina and have a waist that measured almost the same as my neck, and the most beautiful eyes.


I haven't come up with my dream father yet, nor my dream husband. If you can think of people to match this crowd, give me a tip.